2012-10-01

Det är bevarandeivrarna som är det verkliga hotet mot Stockholm

Om ni följde SvD Brännpunkt innan helgen så går det att läsa att ”Stockholm förstörs”. I all fall om man ska tro Karin Westerlund Bjurström. I hennes ögon innebär citybanans nya stationshus, som kommer att ligga mittemot centralstationen, nämligen en oehörd attack mot landets huvudstad. Likt så många andra bevarandeivrare före henne är blotta tanken på en byggnad som avviker det minsta i höjd och stil från den kringliggande bebyggelsen per automatik någonting som ska bekämpas med alla till buds stående medel.

Som ett brev på posten återkommer argumentet att det nya stationshuset skulle utgöra ett hot mot Centralposthuset och Klara kyrka. Jag håller med Kerstin Westerlund Bjuström om att båda dessa byggnader är mycket vackra och att de har sin givna plats i Stockholms innerstad. Men mig veterligen är det ingen som har föreslagit att dessa byggnader ska rivas?

Däremot bör man ha i åtanke att när Klara kyrka byggdes på 1500-talet bodde det inte mer än 9 000 människor i Stockholm. Och vid tidpunkten för Centralposthusets invigning, omkring år 1900, var vi inte fler än 300 000 stockholmare. Idag, drygt 100 år senare, bor det nära 900 000 människor i Stockholm och prognoser visar att staden kommer att ha över en miljon invånare om blott 10 år. Och i hela den region som den nya stationsbyggnaden kommer att knyta ihop kommer vi år 2030 att vara närmare tre miljoner.

Givet den utvecklingen är det för mig obegripligt hur man kan ha en så fientlig inställning till att staden utvecklas för att möta det tryck som befolkningsökningen medför. Det är istället denna romantiserade uppfattning om att staden ska se ut som staden alltid har gjort som är det verkliga hotet mot Stockholm.

Kerstin Westerlund Bjurström tar dessutom debatten om höghus i Stockholm till helt nya nivåer när hon frågar sig vilken människosyn som ligger bakom planerna på det nya stationshuset och jämför stadens utveckling med diktaturen i Azerbadjan.


 Orgelpipan - "Skyskrapan" allt handlar om

Jag skulle vilja vända på frågan. Det är nämligen lätt att slå fast att Stockholms vykortsvy från Mariaberget är det viktigaste som finns när man själv inte står i bostadskö eller sitter fast på ett tågspår som inte har byggts ut på 150 år. Men hur egoistiskt är inte det? Vilken syn på demokrati återspeglas i viljan att förhindra och förhala demokratiskt fattade beslut bara för att man helst vill leva i en stad där tiden står still?   

När Stockholm växer ställer det krav på oss att bygga staden så att den anpassas efter stockholmarnas behov. Det är därför kollektivtrafiken byggs ut med bland annat citybanan och dess nya stationshus vid centralen. Men vi måste också se till att alla människor som vill komma hit och hjälpa oss att bygga och berika vår vackra stad har någonstans att bo. Vi kan då välja mellan att bygga högre, bygga på bredden eller inte bygga alls. Bygger vi på bredden hotas parker och skolgårdar och vi riskerar att få en utglesad stad med ökad bilpendling, är det verkligen det Kerstin Westerlund Bjurström vill? Det återstående alternativet, att inte bygga alls, kanske lockar mer. Men med en sådan genomsjälvisk hållning borde hon nog snarare ställa frågan om människosyn till sig själv.

För mig är det en självklarhet att vi måste tillåta att Stockholm utvecklas. Det gäller också den arkitektoniska mångfalden. Och faktum är att om de tidigare generationerna stockholmare på 1500-talets mitt och 1900-talets början hade varit lika fientliga mot ny bebyggelse som Kerstin Westerlund Bjuström är idag, så hade sannolikt varken Centralposthuset eller Klara kyrka blivit byggda. Så med facit i hand kan vi väl konstatera att det var tur att Kerstin Westerlund Bjurströms kompromisslösa bevarandeinställning inte fick styra stadens utveckling då heller.

Inga kommentarer: