Våren 2008 lanserade Centerpartiet i Stadshuset Trifoliumskrapan. En närmare 200 meter hög tredelad vacker byggnad som skulle ligga invid Kungsbron, på ett tänkt överdäckad område av spår och vägar. Vi beskrev byggnaden som en blandning av boendeformer och verksamheter med en stark publik prägel i markplanet. Byggnaden skulle vara några meter kortare än Malmös Turning Torso för att visa att det inte var en tävling om vem som kan pinka längst, utan något eget.
Nu har motsvarande idé lanserats ute i Ropsten. Ropstenskrapan är som idé starkt influerad av Trifolium-tanken. Samma sak gäller det politiska förslaget. Det är bra. Det är viktigt att spränga gränser och tabun i Stockholms stadsbild – annars hamnar vi i ett evigt posttraumatiskt klararivningsträsk och blir allt mer introverta och självgoda i vår stadsbyggnadspolitik med resultat att staden förvandlas till ett museum över fornstora dar.
Ropstenförslaget är intressant. Samtidigt har jag hela tiden understrukit att så dyra byggnader som skyskrapor är ska ligga där markvärdet är som hetast, dvs i City. Nu är Ropstenskrapan tänkt som motor i ett framtida tillväxtområde, nära Norra Djurgårdsstaden och expansionsområdena i Värtan-Frihamnen, nära trafikleder och sjöfart. Frågan är om det räcker för marknaden? Kommunala Familjebostäder ska stå för risken. Om man drar den förbjudna parallellen till Turning Torso så var det ett kostsamt äventyr för HSB även om Malmö stad har vunnit på byggnaden som varumärke för staden.
För att summera: jag är positiv men kommer att följa projektet noga avseende ekonomin. Och jag kommer fortsätta kämpa för höga byggnader även i innerstaden, där de hör hemma!
- - -
Läs YIMBY:s som vanligt kloka kommentarer till utspelet här.
- - -
Andra intressanta bloggar om arkitektur, centern, centerpartiet, malmö, ropsten, ropstenskrapan, skyskrapor, stadsbyggnad, stockholm, turning torso, yimby
10 comments:
Hej,
För mig framstår det ganska märkligt att bygga ett högt hus som en symbol för framtidsoptmism och ”vår tids arkitektur” som är ämnat att ”sätta Stockholm på kartan” och sedan hävda att den bör vara lägre än en redan existerande symbol för samma sak. För visst handlar den här typen av byggnader om att pinka revir. Både i den mest vulgära formen där man hävdar sig över andra (företagens byggnader, städernas vilja att ploppa upp ur kartan) och i den mildare formen där höga hus (liksom andra monumentala strukturer/byggnader) fungerar som mentala och fysiska landmärken/fästpunkter för de som bor i och besöker staden. Den här typen av strukturer och byggnader baseras på just självgodhet och i vissa fall även på förhävelse.
Att inte bygga ett högt hus högre än ett befintligt högt hus strider mot hela idén med höga hus, strävan efter höjd och att synas. Annars kan man väl bygga låga hus, efter andra mer finstilta (inte lika banala) principer?
Man bör vara vaksam på och ta i beaktande att många symbolbyggnader, ex. kapitalismens katedraler (industrialilsmen katedraler är fabrikerna), allt för ofta blir till förstelnade monument över en tid som redan var förbi när de restes. En tid som aldrig kom att bli fornstor eller ens i sin samtid var ärorik – tiden hade hade sprungit förbi och idén var redan nostalgisk
Vänligen
Lisa
Lisa:
Hej Lisa!
Istället för att intellektualisera sönder frågan så till den milda grad så skulle jag istället vilja ställa en fråga ur en annan vinkel.
Istället för att fråga dig varför byggnaden ska byggas, ställ dig istället frågan varför inte. Svårare än så behöver det inte vara. Skulle byggnaden orsaka större skada än nytta för Stockholm? Om svaret är nej finns inget skäl att låta bli.
Jag tycker att Stockholm ska vara en arkitektoniskt tillåtande stad, istället för en svårmodig och förbjudande stad. Den åsikten verkar delas av de flesta Stockholmare.
Hej Garderbring!
Självklart är frågan varför mycket mer relvant än varför inte. Byggnader bör ha ett syfte. Att bygga saker bara för att det går är att börja i fel ände.
Sedan tror jag att du feltolkar. Klart man kan bygga den här typen av byggnader, de har ibland tom en bra funktion för staden och de som ska använda den (staden alltså). Något annat har jag aldrig påstått.
Jag tycker bara att det är ett uttryck för en förlegad syn på arkitektur, ett banalt "statement" som knappt kommer över den intellektuella nivån av en treårings. Så lite mer intellektualiserande (vilket är detsamma som eftertanke, självkritik) kan vara en bra sak.
Varför kan man inte vara ärlig och medge att höga hus bygger på en banal, traditionell, och delvis utdaterad strävan efter att framställa sig själv som fantastisk. Varför behöver man göra sådant väsen av sig och påstå att den här typen av byggnader är så fantastiskt storartade, nydanande, och "moderna" när de inte är det? Är det inte tillräckligt att de fyller vissa enkla funktioner, är mentala och fysiska riktmärken etc? Ett högt hus, inte ens flera höga hus, gör Stockholm till en arkitektoniskt tillåtande stad. Höga hus har tvärtom en motsatt verkan, de tenderar att manövrera ut annan arkitektur.
Och om man nu ändå, på goda eller dåliga grunder (båda finns) ska bygga ett högt hus, varför i herrans namn ska man bygga ett som är lägre än ett redan befintligt när själva idén med höga hus är att de ska visa på hur storartade vi är? Varför inte erkänna revirpinkandet?
Lisa, jag vill inte dra för många paralleller till Malmö för det är inte helt och hållet samma sak men faktum är att Malmö som kommun och varumärke har tjänat på Turning Torso. Runt om i världen finns exempel på företag och städer som vill förknippas med vackra och spektakulära byggnader - gamla som nya - för att det ger arbetstillfällen och bygger varumärket vidare.
Är det då banalt att tala i termer av varumärken? Jag tycker inte det då det handlar om värden som jobb och tillväxt. Och för all del - om det görs rätt - vitalisering av en stadsdel (som Västra Hamnen) och kanske till och med en subjektiv skönhet i stadsbilden(!)
Staden finns inte till för sig själv utan för oss som lever i den och använder den. Jag skulle säga att stadens folkliv och verksamhet är mycket mer en del av dess själ än byggnaderna. Så låt oss bygga för människor och ekonomisk tillväxt. Inte för kulturhistoriker och kulturgeografer.
Fö så skulle jag faktiskt svara nej på din fråga. Inte för att det förstör något befintligt, en befintlig skyline eller något annat som du kan koppla ihop med din idé om vad bevarande handlar om utan av det enkla skälet att det mest är fånigt och att Stockhom bör vara något annat än än utskrattat och löjeväckande.
Än värre är att vara en stad som framkallar en gäspning...
Per, du är lika mycket en nostalgiker som vilken kulturgeograf eller kulturhistioriker som helst, skillnaden är att din syn på vad nostalgi är skiljer sig en aning vad gäller objekt. Prinicpen är dock densamma - drömmen om något som varit, återupprättandet av något som varit. (Skyskrapor har varit länge, som monument över modernt och självförhärligande)
Varumärkesfixeringen är knappast odelat positiv. Särskilt inte för det folkliv som jag är ening med dig om är det som är poängen med "stad". Att göra arkitektur, staden och livet i den till en bytesvara utarmara, banaliserar, livet i staden.
Varumärkesideologin visar sig för det första fungera väldigt dåligt, eller snarare det finns en klar övertro på den och själva ideologin är baserad på väldigt dålig empiri och tvivelaktiga slutledningar. Det saknas evidens för att det funkar så bra som alla tror.
Här är en (av de få) artikel som resonerar kring det: http://www.eurozine.com/articles/2007-06-28-peck-sv.html
Men om man nu ändå menar att staden, dess arkitektur ska skapa tillväxt så kompliceras ju bilden av att det varumärke som är starkast, inte bara i Stockholm, är dess kulturhistoria. Om man nu ska tala om stadens särprägel som en del av attraktionskraften så är det knappast ett eller annat högt hus som kommer att fixa det. Istället är det klassiska turistgrejer, den bevarade skylinen, det "museala Stockholm" som mer än spektakulära byggnadsverk gör stockholm attraktivt.
Det visar sig alltså att varumärkesargumentet har fler bottnar än vad man kan tro men framför allt blir det uppenbart att varumärkesstrategin inte bidrar till stadens liv och de människor som bor där.
Ekonomisk tillväxt visst, men det är naivt att tro att det är byggnader eller bevarande av byggnader som fixar det.
Så nä, vi ska inte bygga för tillväxt, inte göra oss fåniga genom att försöka apa efter ett gammalt koncept, istället ska vi bygga för våra behov. Och våra behov inkluderar både bevarande och nybyggen kanske tom fåfänga.
Nä, hellre en gäspning alla dar än byxorna nere
Bra att det byggs något. Gillar tanken att bygga högt vid Brofästet då det skapar ett sammanhang över vattnet. Det mentala avståndet mellan lidingö och innerstaden minskar.
Sedan gillar jag inte referenserna till Turning Torso. Varför lägga sig exakt 3 meter under dess höjd? TT bör vara irrelevant i detta sammanhang. Vi får inte glömma att detta ska bli en del av en framtida utvidgad innerstad, där jag hoppas vi får ett antal skyskrapor på allt mellan 150 och 350 meter (om ekonomin tillåter).
Att komma in på 190 minus 3 meter är som att begränsa sig. Bara tankarna till TT gör mig oroad. Denna skrapa har nämligen en stor nackdel: Den är ensam.
Den blir den enda symbolen för Malmö, när det istället borde vara ett kluster av högre hus.
Om Ropstenfyren blir 150 eller 250 meter spelar mindre roll. Huvudsaken är att den hamnar i ett skyskrapekluster i en tät stadsdel med boende och arbetsplater och diverse t-banelinjer.
En grej till bara om varumärkesideologin som (äntligen) börjar att synas i sömmarna:
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/mikael-lofgren-sindelkansla-goteborgs-framtid-beroende-av-osund-enighet-1.936938
Skicka en kommentar